LoveHateReligion

05,53
Jag slår upp ögonen och hör ett antal bilar köra förbi mitt fönster. Jag sätter mig upp smått panikartat och tror vi försovit oss. Det låter helt enkelt som alldels för mycket trafik för att vara tidigt.  Jag letar reda på min mobil och ser att så alltså inte är fallet. Det är ju flera min kvar innan jag måste gå upp.
Jag lägger mig i sängen igen och lägger armen om J som ligger och sover gott brevid mig.
05,55
Mobilen börjar nu ringa och jag skakar lite lätt på J för att uppmärksamma henne om att vi tyvärr måste gå upp nu. Vi tycker självklart det här är alldels för tidigt så ställer om kl på 06,00 istället och lägger oss i sängen och mysar de där sista 5 desperata minuterna.
06,00
Alldels för snart ringer kl igen och nu måste vi gå upp om inte J ska missa sitt tåg.
06,10
Ja, då lämnar J lägenheten för denna gång, Får se om hon kommer tillbaka hit något mer den här månaden, eller om det blir min tur att hälsa på i jkpg ett antal veckor.
06,30
Vi står lydigt och väntar på tåget som skulle vara här om 5 min. Tydligen har det blivit ca 10min sent, vilket inte gör mig något. Blir ju trots allt ett par min till med J
Ångesten är rätt påtaglig nu. Det kommer dröja 12 dagar tills vi träffas igen. Och båda två vet att det är lite av en smärtgräns. 4-5 dagar har vi lärt oss att leva med, men mer än så, då börjar det bli riktigt jobbigt.
06,43
Tåget anländer. Ett par snabba, intesiva kyssar och kramar hinner vi med, sen måste J på tåget. Jag börjar sakta gå därifrån med sorg i hjärtat. Men samtidigt är det en glädje. Att jag får känna så här är ju en gåva. Sant att det är pissjobbigt när hon åker, men det gör ju också våra träffar desto mer njutningsbara. Och att veta att jag fått träffa någon som får mig känna så här, det är inte illa :)
06,44
Första sms är ivägskickat. Snart vibrerar det till i min mobil och svaret får mig stanna till och bara njuta av ögonblicket. Hjärtat gråter, men tårarna är blandade sorg och glädjetårar. Konstigt hur det kan bli ibland