Dagens, andliga
Religionen regler, men ur psykologiskt perspektiv?
Där religionen hotar med förintelse, evig pina i ett helvete och en hel massa hemskheter för att "hjälpa oss" att hitta den "sanna" vägen, tycker jag det borde finnas andra alternativ.
Jag borde ju kunna göra goda saker, rätt saker, för att jag vill och trivs med det, inte för att jag är rädd för konsekvenserna av mitt handlande.
Guds godhet kan endast mätas genom hans kraft att få folk av egen fri vilja att göra goda saker. Det är ju det enda sättet vi kan sägas influeras av Guds godhet. Allt som görs med andra motiv är ju i sig inte gott utan ett krav, ett tvång, för att undvika ett hemskt öde.
Men alla de regler och tankar jag är uppväxt med, har de egentligen något värde, eller ska jag endast avfärda det som relgiöst krimskrams?
Jag tror det finns en hel del kunskap och tankar jag borde ta med mig, något jag kommer tjäna på i längden.
Många ggr upplever jag att de regler som finns är till för att skydda oss från vår egen dumhet och impulsivitet.
Tex drickande. Enligt bibeln är det okej att dricka måttligt, men inte att dricka sig full och bete sig redlöst. Låter ju enkelt och smidigt, men vi vet ju alla hur lätt det är att man dricker lite för "mycket" och tippar över.
Sätt då Guds vrede i den vågskålen och du får bra mycket enklare att skippa sista ölen, glas vin eller spriten. Du undviker att hamna i den sitsen, kanske inte för att du vill, men för att du inte vill såra Gud.
Eller tex sex innan äktenskapet, en regel som många troende också släppt på, men vars princip ändå står tydlig i bibeln.
Det finns trots allt en hel massa problem som minimeras genom att hålla hårt på sexdriften. MIndre risk för ånger, obefintlig risk för oönskade barn och en kraftig minskning av sexuellt överförbara sjukdomar.
Men sådana här saker är oftast inget man tänker på när man träffar någon man blir kär i eller finner attraktiv, utan tankar är så att säg apå annat håll. genom att även denna gång lägga guds vrede i vågskålen gör saken helt klart svårare att genomföra och man tänker sig nog för både en och två ggr innan man går vidare med snyggingen man precis träffat.
Ser man sedan på familjebildandet och hur viktigt en stabil familj är för framtida barn, så förstår jag till mångt och mycket varförb bibeln talar så varmt om äktenskapsband och evig trohet. Senaste boken jag läste gjorde väldigt klart hur står roll de första 5-10 åren gör för ditt barns utveckling och hur jobbiga förhållanden hemma verkligen kan förstöra ett barns psyke, ibland för gott.
Men det är nu vi kommer till fria viljan. Genom att sätta dessa regler så fråntas ju till viss del vår fria vilja. Jo, vi kan absolut vägra att följa reglerna och gå åt andra hållet. Men då Guds vrede så gärna slängs i vårt ansikte när vi gör det slås vi ofta av rädsla och låter det hindra oss.
Att göra det som är rätt" oavsett vad det nu är" och göra det för att man vill, utan rädsla inblandad, det är sann lydnad..
dagens, bönens kraft
Satt på tåget idag ned till jkpg och läste om psykologi, teologi osv.
Under den här tiden började jag fundera lite på bönen och vilken styrka och kraft den kan ha för individen. Något som till stor del försvinner, eller måste förändras när/om man förlorar sin Gudstro.
Många ggr i min uppväxt fick jag lära mig att bönen är ett sätt att lära känna Gud och att kunna be honom om hjälp, öppna mitt hjärta och visa för Gud vem jag är. Att genom bönen till viss del meditera över mina problem men också över Guds godhet och hans vilja att hjälpa mig, om jag bara var ärlig och ödmjuk.
Rent psykologiskt kan man ju se bönen som ett sätt att lära känna sig själv och sin egen andlighet. Att ta sig tid till att meditera över sina problem, kunna se den objektivt och distansera sig en del till saken.
Många kristna upplever nog att Gud, genom bönen då hjälper dem att se problemet för vad det är och ibland också hjälper till att lösa det.
Min personliga uppfattning är att bönen i sig då alltså som jag skrev tidigare gör dessa saker, och inte nödvändigast Gud.
Bönen kan alltså ses som ett självpedagogiskt verktyg för att hjälpa en att se/distansera sig och i slutändan lösa det man står inför.
Eller så är det Guds ande som hjälper dig. valet är ditt
Dagens, andliga
Den Jungianska myten. Snart klart med boken som handlar om just den filosofin och tänktesättet som kommer därifrån
Min skalle är helt full med både nya och gamla idéer.
Svårt att i ord förklara det jag precis läst, utan att recitera hela boken, vilket känns lite jobbigt.
Om jag förstått boken rätt handlar det ialla fall om ett nytt sätt att se på Guds"myten" och människans syfte i kosmos.
Myten handlar om att den moderna människan behöver ett nytt sätt att förhålla sig till sin egen litenhet. Den moderna västerlänningen har i mångt och mycket slängt av sig "kappan" från det gamla, lite naiva trosbegreppet som är just Gudstro. Många har vänt sig till vetenskapen för att hitta svaren på livets mening. Författaren ansåg att vetenskapen inte kommer kunna tillfredställa alla våra mänskliga behov då den psykiska delen blir kvarlämnad. Där vårt inre jag fortfarande ställs inför samma frågor som vi alltid gjort. Även om vetenskapen i mångt och mycket kan förklara hur saker och ting fungerar, hjälper det föga till att förklara om vi egentligen har någon mening förutom existensen i sig.
Den jungianska tankegången går ut på att vi finns här för att kunna hjälpa till och utveckla Gud. Konceptet är rätt svårt att ta i och omfattar en hel del psykologiska och teologiska faktorer som jag inte kan återge här, då jag till mångt och mycket är ny till tankebanerna själv.
Genom människan skapade medvetenhet. Medvetenhet om sakers föränderlighet och händelser. Lite att saker som sker, utan att någon är medveten om det, inte bär någon egentligt värde.
Till viss del ger vi saker mening genom att vi är medvetna om de.
Det står i bibeln att Gud skapade människan till sin avbild, men genom detta är också Gud en avbild av oss. Det kan ses som en spegel. Vi är Guds speglar, genom dessa ser Gud sig själv på nya sätt, ny vinklar, perspektiv. Gud lär alltså känna sig själv genom sin egen skapelsers medvetenhet, dess själv.
Författaren tar flera exempel i bibeln där man kan se hur Gud förändras genom sin interaktion med människor. Speciellt Job verkar han haft viss förkärlek för.
Med den egna kunskapen jag har om bibeln och den grunden jag har som kristen, är det intressant att utläsa saker och ting ur ett helt nytt perspektiv.
Att genom att öka vår egen medvetenhet, att uvecklas psykologiskt och på det sättet både lära känna sig själv och också hjälpa Gud att utvecklas. Hädiskt skulle nog många säga, men helt klart ett intressant koncept
Dagens, Religion?
Slogs av en tanke på bussen hem. Finns det verkligen något som är rätt eller fel? Eller är allt helt enkelt två olika sidor av samma mynt. Myntet ifråga vara perspektivsfråga?
Jag anser att det finns vissa saker som är rätt, och vissa saker som verkligen är helt fel. Men bara för att jag gör det, behöver ju inte mena att du gör det.
Så, finns det verkligen människor där ute som kämpar den "goda" kampen, eller kämpar de endast sin egna kamp?
Dagens, religion
Måste det vara så, eller kan de gå hand i hand?
Jag tror personligen att vetenskap och religion borde vara mer sammanlänkande än vad de är idag. Ofta får jag uppfattningen från andra människor att man antigen tror på logik och vetenskap, eller teorier, tro och religion.
Men för mig känns det ju som om borde innesluter varandra. Eller religion borde ialla fall innefatta vetenskap.
För om det finns en Gud och han har skapat allt vi har framför oss, då har han ju även skapat allt som vetenskapsmännen forskar i. Så ju mer vi vet om det vi har runt omkring oss, desto mer kan vi ju då lära oss om det som skapat det.
Ser man tex till konstnärer, skulptörer och liknande så kan man ju ofta se deras personlighet avspelga sig i deras verk. Borde det då inte vara samma sak med en eventuell Gud?
Däremot kräver inte vetenskapen en Gud. Vetenskapen ska ju för det första vara objektiv och helt enkelt ta fram det som är mest logiskt eller det som är bevisat via tester. Så oavsett om vi är till av en slump eller en skapelse så bör vetenskapen leda oss till det resultatet. Och även om många skulle anse att slumpen leder just nu, är faktiskt inte slaget avgjort
Dagens, religion
En enda sann religion?
Sanning eller myt?
Låt oss nu leka med tanken att det finns en Gud. Utan Gud är ju trots allt religion rätt missvisande
Finns det då endast en väg att nå fram till Gud och följa Hans/hennes väg?
Eller kan var egen person bestämma vad de anser är rätt och sedan följa detta för att nå fram?
Ser man endast till det så tycker jag det borde vara mer logiskt att det endast finns en väg. Annars skulle det ju liksom inte vara Guds väg man följer, utan människors.
Men sen är ju frågan hur hård Gud är. Vi vet ju alla att religionen är ganska full av rätten att ångra sig och visa att man erkänner man gjort fel och vill ändra sig. Så finns det då några grundregler som man absolut inte får göra?
För att allt en människa gör kan ju alltid ses ur flera synvinklar.
Ta tex mord, eller dödsfall. Det kan ju vara allt från dråp till passionsdåd till något man planerat i flera år. Är alla som eventuellt tagit någon annans liv dömd av Gud, eller bara vissa?
Därför blir det ju oerhört svårt att säga vad som är rätt eller fel? Vilka grunder finns det att basera sin religion på?
Kanske just pga detta som det finns så många olika religioner, för att olika människor har olika uppfattning om vad som är rätt och fel.
Lägg då till det faktum att det finns en hel uppsjö med heliga texter och att de alla skiljer sig på flera olika punkter.
Så, det finns kanske en enda sann religion, problemet är att veta vilken.
Jag får helt enkelt lägga mitt hopp till förlåtelse ;)
Dagens, religion
Ett oerhört vackert ord och har använts i flera musiktexter.
Bl. kolla:
här
här
och
här
Oerhört vacker musik faktiskt. Riktigt känslosam.
Det som jag tycker är lite intressant med just ordet är att Guds namn faktiskt finns med i det och att många olika religiösa organisationer använder sig av det utan att de verkar vara medvetna om det.
Ser man till slutformen Jah på ordern står det för Jhwh, Jashwe eller Jehova. Alltså det namn som ett fåtal grupper använder sig av.
Så nästa gång, du av någon anledning skriker Hallelujah, så vet du vad du säger ;)
Dagens, religion
Ja, det verkar ju vara så med rätt många samfund, religioner och sekter. Att de alltid har hittat rätt och då logist sett, alla andra har fel.
Det finns samfund som är lugnare i sina påståeenden om att ha alla rätt, men i grund och botten så anser de flesa att deras är den smala, rätta vägen och att resten är den breda vägen.
Och det är oerhört svårt att disskutera med sådana samfund, eftersom man redan bestämt sig för att man har rätt. Och så är det, när man redan har hittat "sanningen" är det ju ingen ide att öppna sig och våga ta till sig nya ideer.
Jag talar till viss del av egen erfarenhet, men är rätt säker på att jag inte är ensam. Jag är helt för att relgiioner har regler och principer, annars är det ju inte mycket till ett samfund. Att folk med samma ideer försöker samla sig i en grupp är ju ganska normalt och något man gör naturligt, det är ju trevligt att umgås med folk som håller med dig och som strävar åt samma håll.
Men det jag saknar lite är förmågan att fortfarande hålla sig öppen för nya tankar och ideer, Att acceptera att allt inte är svart eller vitt. Att även om du är säker på din sak, så finns det många där ute som är lika säkra på sina saker, som är helt olikt det du tror på.
Helt enkelt acceptera att det är skillnad på tro och ren fakta ;)
Var är då alla dessa avfällingar?
Men var är ni då? Gräset är vare sig bättre eller sämre på andra sidan staketet, det är helt enkelt bara lite annorlunda.
Uppfattningar är för första gången på länge mina egna. Förmågan att våga ifrågasätta saker och ting är större och starkare än vad jag trodde möjilgt. Att våga och verkligen anstränga sig för att se saker med opartiska ögon, att verkligen försöka se för första gången
Inte låta andra bestämma hur jag ska leva mitt liv. Våga lita på att jag faktiskt själv "oftast" kan bestämma vad som är rätt och vad som är fel och att jag faktiskt är en god människa.
Att acceptera att även om vissa tror jag att jag fallit för djävulen, så kanske jag helt enkelt har hittat mig själv. Att jag för första gången är min egen individ.
Jag vill tro, jag vill ha en stark tro på Gud, absolut. Det skullle göra mitt liv lättare och hjälpa mig att fokusera på något större än mig själv... Men vad jag vill och vad jag får är inte alltid samma sak. Och den väg jag nu går är på många sätt också svårare. Jag har inget regelverk, inga prinicper jag måste följa. Det är upp till mig själv att komma fram till vilken väg jag bör vandra.
Och det är väl så det ska vara ;)
Att argumentera mot Gud?
Går det verkligen?
Nu pratar jag egentligen inte om Gud, så som den gudomliga gestalt många tror det vara. Jag pratar om de mänskliga regler som uppkommer i bakvattnet av gudstron.
För är det nästan alla religioner har gemensamt" förutom själva gud då" så är det väl att de alla har en bunt med regler och principer som ska följas.
Och visst, det har sina fördelar, många människor söker en mening och en känsla av att höra hemma någonstans. Att via regler och principer särskilja sig från andra, skapar en större samhörighet i gruppen och ökar ju på känslan av att man hittat hem( det vill säga, så länge man håller sig inom regelramen)
Och dessa prinicper är ju inte människans ord, det är ju ingen annan människa som försöker få dig att leva som de vill... Eller?
Att backa upp alla tankar, beslut och regler bakom tanken att det är Gud som bestämt detta, lägger ju en hel annan tyngd bakom orden, eller hur?
För att argumentera mot Gud, att säga till Gud, att detta vill jag inte göra, hur skulle det se ut?
Att sätta sig upp emot den allsmäktige, den som skapat oss. Nog ska väl han"vi säger han för enkelhetens skull"
veta vad vi behöver, vad vi vill och vad vi borde göra med våra liv.
Men nu anser sig inte speciellt många människor ha en direktkontakt med Gud och det är därför svårt att veta vad Han då verkligen har för plan.
Alla dessa "heliga texter" som då finns runt omkring oss, kan inte de hjälpa oss att hitta vägen till upplysning, till evigt liv till och med? Kanske det, vad vet jag?
Fast det är inte heller det jag tänker på nu. För min egen tolkning av en helig text kan jag ju själv endast stå ansvarig för. Det är ju trots allt min personliga tolkning av något jag läst och skapat mig en uppfattning om. Men om jag kan skapa mig en individuell uppfattning, så kan ju du och alla andra göra det också.
Så vem är det då som ska säga vad som är rätt och vad som är fel? Ja, det är ju endast Gud som kan ta den rollen, eftersom allt annat faktiskt är tolkningar och uppfattningar som någon gång i historien tagits och sedan anses vara fakta.
Vad vill jag komma fram till då? egentligen inte speciellt mycket. Mer än att det faktskt är okej att argumentera mot Gud. Bara för att någon säger att detta är Guds ord och budskap, har du och jag som intelligenta, fria människor rätt att kritisera och ifrågasätta.
Bibeln uppmanar oss till och med att väga varje ord och själva ta reda på sanning.
Så även om många anser att din uppfattning är fel, eller rätt för den delen, behöver det alltså inte betyda vare sig det ena eller andra
Mening med din existens?
Finns det ett öde som styr oss alla, en kosmisk plan som påverkar allt vi har för oss?
Eller är vi en biologisk sörja utan annat motiv än att evolvera till nästa steg?
vad tror du?
Jesus talar arameiska på korset/pålen?
Blev till att söka på the world wide web direkt får jag erkänna.
Bästa svaret jag hittade är också det mest logiska.
Även om grekiskan var riksspråket i landet var det arameiska som var det vardagliga man pratade.
Därav verkar det som om Jesus oftast talade arameiska, men det mesta han sagt har alltså blivit översatt till grekiska och nedskrivet av apostlarna.
Uttalandet jag tror personen tänker på är enligt följande:
Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: "Eli, Eli, lema sabaktani?" det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Matt 27:46 / Mark 15:34
Av någon anledning har alltså apostlarna i just det här läget valt att direktåterge vad Jesus säger, istället för att försöka tolka in hans avsikt genom att översätta texten.
En tolkning kan vara enligt följande: för att läsaren skulle förstå missuppfattningen som uppstod när Jesus ropade på Gud på arameiska och de som stod vid korset trodde att han ropade på Elila.
Hittar inga andra direkt bra svar på denna fråga, mer än att det verkar allmänt vedertaget att arameiska var det språk jesus använde sig av
Sidnotis. Verkar som om det språk som gamla testamentet är skrivet på, hebreiska och som också då var det religiösa språket på Jesu tid är gammalarameiska. det har jag inte hunnit kolla än, men kan stämma
Hur skapar man en kvinna av ett revben?
Ja, nu måste jag ju svara :)
Enligt gamla testamentet står det enligt följande:
1 mos 2:20-22
Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp.
Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött.
Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen.
Ja, frågan är väl här om man ska tolka det bokstavligt eller symboliskt. Vi kan väl kolla lite kort på båda sidorna.
Bokstavligt: Enligt berättelsen från biblen så är Gud allsmäktig och har förmågan att skapa allt. Det är Gud som har satt reglerna för livet och verkar enligt alla berättelser också ha makten att förändra saker efter eget tycke. Om det nu är Han/hHon som skapat hela universum så har han ju onekligen makten att skapa en kvinna på vilket sätt han så önskar. Så ska vi se det bokstavligt så är det självklart möjligt för honom att skapa en kvinna av vad helst hans önskar, samt att mannen utan problem skulle klara sig utan ett revben.
Symboliskt: Utgår vi från det fakutm igen att Gud är allsmäktig och har makt att skapa vad han vill, hur han vill så är det också onödigt för honom att ta ett revben från mannen och skapa kvinnan. Han hade lätt kunnat skapa henne som han skapat allt annat.
Därav är det lätt att dra kopplingen att den delen av skapelsen är mer symbolisk. Det går att läsa in flera saker.
Att kvinnan är underordnande mannen, eftersom hon är en del av honom. Att hon ska lyda honom och vara ett komplement till honom.
Men ser man texten symbolisk så ger Gud Adam något som är honom så nära som sitt eget revben. Den klassiska frasen att två ska bli såsom en, blir ju mer konkret i den här texten när man använder sig av liknelsen av att ha tagit ett revben från mannen.
Många säger att bibeln är kvinnoförtryckande, något jag inte kan hålla med om. Men det är också en uppfattning som är upp till var och en att skapa sig.
Sammanfattning:
Oavsett hur man ser den här texten så ser jag inget som skulle vara omöjligt för Gud att fixa. Skulle säga att det är mer troligt att det är en symbolisk text som vill knyta mannen och kvinnan till varandra på både ett köttsligt och andligt sätt. Skulle det vara en bokstavlig handling, kan jag anta den är gjord med en hel del specifika åtankar " de vi redan gått genom"
Mer frågor?
Kors eller påle?
En del av den här bloggen skulle som namnet avslöjar även handla en del om religion. Har senaste månaderna haft så mycket att göra att allt som har med religion och liknande har lagts på hyllan lite. Samt att jag kände jag behövde lite distans till allt det här för att kunna se det lite mer opartiskt.
Jag har även blivit varnad för riskerna som finns i att öppet ventilera mina religiösa funderingar, men känner att när jag inte har tillåtelse till något annat forum där jag får/kan göra det, så är min blogg ett mycket bra sätt för mig personligen att fundera och kategorisera de tankar jag har och de funderingar jag kommer fram.
Men ber alla som läser denna blogg att gärna höra av sig till mig om ni finner materialet jag lägger upp, eller tankarna jag ventilerar, på något sätt stötande för er. Detta gör ni allra bäst genom att skriva ett inlägg eller två.
Inlägg tycker jag ju trots alltid om att få
Till frågan jag ställt mig då:
Dog verkligen Jesus på ett kors, eller en påle?
För det första måste jag direkt redigera den här frågan och faktiskt lägga till ännu ett alternativ som uppkommit. Enligt vissa forskare är det troligt att det Jesus blev uppspikad på faktiskt var ett träd, men det får vi återkomma till senare.
Det som startar ifrågaställandet är användningav de gamla grekiska ordern i bibeln för att förklara för redskap Jesus blev upphängd på.
De två ord som använts i bibeln är Stauros samt xylon.
Darn... fastnade på ett sidospår... Och nu har jag helt tappat bort mig :)
Får fortsätta det här igen när jag samlat tankarna
Edit:
Så där, då var det sidospåret avklarat för nu, ska se om jag kan hitta tillbaka till min tankegång här
Just ja, den första delen i ifrågasättandet är just hur man ska tolka de grekiska ordern stauros och xylon.
Nu har jag haft rätt svårt att hitta en direkt ordförklaring, men de flesta sidor verkar pålysa att det oftast betyder en påle,stolpe, enklare trästycke osv. Grundbetydelsen på stauros ska enligt de källor jag hittat i grunden endast betyda påle, inget annat. Det verkar däremot som om romarna till viss del ändrade denna betydelse när de började använda olika former av kors för att avrätta folk. Ordet förändrades dock inte, vilket leder till att man kan tolka in både påle och kors i betydelsen för stauros.
Xylon används även vid ett flertal olika ställen men verkar kunna betyda något gjort av träd, då man faktiskt änvänder det både för ett "levande träd", stolpe, bord osv.
Alltså, enligt vad jag läst mig till är det alltså svårt att få fram ett slutgiltigt svar bara genom att gå tillbaka till grundtextens ord. Vi är alltså kvar på ruta 1.
För det andra så är det en fråga om hur en människokropp skulle reagera på korsfästelse med armar utsträckta, kontra med armarna ovanför huvudet.
Försökt att hitta några "vetenskapliga" expriment på detta och har hittat en del, men inget som gav några direka svar.
Att korsfästa någon med armarna över huvudet, med enda stöd ens fötter där även en eller flera spikar håller dig fast ska enligt vad jag hittat leda till andnöd och död inom loppet av 6-10 min. Om det här stämmer så är det inte troligt att det var så Jesus blev dödad på, då man veta att offrena oftast överlevde x antal timmar upp till 1-3 dagar.
Detta problem skulle till viss del kunna avhjälpas genom någon form av ståplatta, eller liknande där den drabbade kunde sträcka på kroppen och ge luft till lungorna.
Det finns viss bevisning för detta och kan inte själv bekräfta eller dementera om så var fallet.
Enligt tester som är gjorda där man använt frivillga och bundit fast dem på ett "kors",allts med armarna uträckta, har andnöd inte varit ett problem, utan den frivillige har istället lidit av kramper och andra smärter...
Jag kan personligen inte bestämma mig vilken metod som verkar mest trolig då jag fortfarande har för lite info. Men som det är nu, verkar det mer troligt att han faktiskt dog på ett korsliknande avrättningsredskap.
För det tredje är frågan om vad det egentligen var som Jesus bar på denna berömda färd till Golgata.
Enligt vissa forskare skulle det vara för tungt för Jesus att bära hela pålen, då den skulle väga alldels för mycket för en människa att orka bära den långa sträckan de skulle gå. har inga exakta siffror men mellan 70-140 kg..."kan ej verifieras" Det här kan ju avhjälpas genom att jesus faktiskt fick hjälp att bära sitt avrättningsredskap av en som stod och tittade på. Vissa uttalande från Jesus under denna gångväg tyder på att han bar på "hela" redskapet."åter till det senare"
Det finns även många som tror på att han endast bar på den tvärbit som hans händer skulle spikas fast vid, då detta inte skulle innebära samma fysiska tyngd, samt att romarna ofta hade avrättningspålar redan på platsen, som omanvändes för flera avrättningar. Även vissa noteringar om att det inte var den fysiska bördan som ledde till att åskådaren fick bära Jesu tortyr"påle" utan mer skammen.
Här blir det alltså ett problem då Jesus i sånt fall inte bar på hela sitt avrättningsredskap, utan endast en del. De uttalanden han då gjorde ska alltså enligt den här modellen omtolkas, eller så är den är teorin felaktig.
Även här har jag svårt att veta riktigt vad jag ska tro. det går att tolka bibeln på flera sätt och även när man tar in historiska fakta är det svårt att få några definitiva svar.
Här lämnar jag mitt svar neutralt då jag faktiskt inte vet än vad jag tror
För det fjärde talas det i Johannes evangelium 20 kaptiel om hur en av Jesu lärjungar ville se hålen efter spikarna i hans händer, vilket vid en första anblick indikerar att han korsfästes med händerna utsträckta, då detta skulle generera minst två enskilda spikar.
Förspråkare av pålteorin hänivsar helt enkelt till att man troligtvis spikade i flera spikar för att de skulle hålla för hela kroppsvikten. Vilket då skulle ge flera spikhål även om han fästes med händerna över huvudet
Sett till bara den här delen, vet jag varken ut eller in... bevisningen ger inga klara besked åt något håll, utan kan läsas in i båda lägrena.
För det femte talas det om att en skylt med text gällande jesus satt upp "ovanför" hans huvud.
Det står inget i det uttalandet om att skylten sattes över hans händer, utan över huvudet.
De här har förklaringar åt båda hållen, med utsträckta armar, finns det massa plats att sätta skylten över huvudet, inga problem där.
Med armarna över huvudet, kan skylten även fått plats mellan händer och huvud, eller så satt skylten över händerna, men för att slippa misstolkning skrev med över huvudet, då den faktiskt i alla lägen satt över huvudet. "må hända att det var händer mellan, men tar ju inte bort huvudet, eller hur ;)"
Ja, ni förstår själva...
För det sjätte och sista måste jag ju ta upp den filosofin gällande att de alla spikades upp i ett träd
Hur den här tanken kommit upp verkar bero på att xylon kan tolkas som träd, samt flera hänvisningar som görs i biblen till xylon=levande träd, grönt träd osv.
Det är på inget sätt omöjilgt att de spikades upp i ett träd då bibeln även på flera ställen använder ordet stauros i singluar även när de ommämner Jesu, samt de två brottslingarna, fast på samma påle.
Att det här skulle vara en "vanlig" påle faller ju högst ologiskt, då de inte skulle få plats,
Det som dock fick in mig lite på den tanken är berättelsen där vakterna går fram till de olika brottslingarna och krossar deras ben, för att sen komma till Jesus och sticka ett spjut i hans sida.
Enligt bibeln hängdes jesus upp mellan de två brottslingarna. En på vänster sida och en på höger sida.
Om de alla varit upphängda på varsitt kors eller påle, hade ju Jesus i alla lägen kommit inför vakterna ögon som två. inte sist. Det finns ju ingen logisk förklaring till att de skulle hoppa över jesus, gå över till andra brottslingen för att sedan återgå till Jesu kropp.
Den enda logiska förklaringen till just den texten är ju att de alla satt uppspikade på samma träd, då det är fysiskt möjiligt för vakten att gå runt trädet i en sådan ordning att Jesus kommer sist.
Ja, här är jag faktiskt ett "fan" av levande träd iden, då den stämmer så väl överens med texten samt att den överrenstämmer med stora delar av resterande delar.
Summering:
Ja du, var har jag egentligen kommit fram till? Att det är oerhört svårt att komma fram till ett tillfredställande svar.
Jag söker fortfarande bra bevisning på som händer med kroppen när man korsfästs på olika sätt, vilket jag tror kan ge en klarare bild. Jag vill även ha en tydligare förklaring på de olika bibeltexter som tills viss del inte riktigt vill överenstämma med varandra.
Min personliga åsikt är ganska delad.
Jag har alltid fått lära mig att Jesus dog på en påle och jag är inte redo att släppa det än. Jag hittar inte tillräcklig bevisning för någon teori och kan därför inte med gott samvete ställa mig på någon sida.
Men enligt ockhams razor prinicpen är den mest logiska slutledningen att Jesus dog på en påle, eller "levande" träd via formen av korsfästelse med armarna utrstäcka.
Varför jag lagt ned den här tiden till att forska i det här ämnet, har helt enkelt att göra med den vikten olika kristna samfund lagt i frågan.
Själva frågan i sig är ju ganska oviktig då Jesu offer är det viktiga, inte de sätt han blev avrättad på.
Men kan man på det här sättet särskilja mellan rätt och felaktig lära, ja då har jag kommit en bit på vägen.
Och kan jag inte det, då har jag ju ialla fall vid dagens slut lärt mig något nytt :)
individualism, existerar den?
14 miljarder människor. Lika många individuella uppfattningar. Lika många olika tankar och ideer om saker.
Ja, det är det ca:antalet människor man tror har existerat någonsin på jorden.
14 miljarder människor, det är en hel del människor
14,000,000,000, en hel massa 0:or
När det existerat så mycket olika människor, så kommer ju en del sticka ut, och det ser vi ju genom historien. Lite då och då dyker en ny världshärskare upp, en ny vetenskapsman, en ny teolog. Det är ju bara logiskt ur ett sannolikhetsperspektiv.
Bland alla dessa, finns det något som kan kallas en gemensam nämnare. Finns det moralnormer, tankar uppfattningar som alla människor har? Har vi någon form av genetisk minne som vi inte kommer ifrån? Som alla människor delar?
Enligt de vetenskapliga rön jag läst så har man genetiskt kommit fram till att vi alla kommer från samma "urmoder". Vilket alltså innebär att vi alla är besläktade, att vi alla har något gemensamt.... men är det då det enda?
Fast det var ju inte det här jag tänkte skriva om. Gått och funderat på människans behov att söka en grupp, att söka en samhörighet. Att få känna sig större än individen. För säga vad man säga vill. att vara 1 person i en värld där det finns 7 miljarder lika dana... ja, det kan få vem som helst att känna sig liten och obetydlig.
En grupp kan ju också vara allt från politisk uppfattning, religiös övertygelse till en stark kompisgrupp.
Måste man då tillhöra en grupp för att vara lycklig? Ja, enligt min personliga uppfattning så måste man nog det. För om jag förstått det här rätt så är ju en grupp tex ens familj... och de skulle ialla fall jag inte klara av att vara utan.
"Sann individualism är alltså enligt vad jag tycker inte något bra, då man endast tänker på sig själv, och skiter i andra. Det här innebär att många personer kommer ikläm, samt att individen till slut också blir lidande när han eller hon behöver hjälp. Men vad vet jag?
Men hur mycket av sin egen indivd är man beredd att offra för att passa in i en grupp? För att bli något större än sig själv?
Ja, du, den som det vet
Liten länk om individualism
Total sanning?
Ja du, personligen så tror jag inte det längre. Även om jag i vissa lägen kan tro på en "absolut" sanning, så tror jag att människor är för individuella för att alla någonsin ska kunna forma sig efter ett givet mönster.
Och hur ska man någonsin kunna ta reda på vad denna sanning är? All information vi har idag är ju på något sätt partisk och färgad av den eller dem som skrivit inehållet. Jag tror inte att det finns någon information som är opartisk. För oavsett vem som skriver, så skriver han/hon alltid ifrån sitt eget perspektiv, för det finns ju inget annat perspektiv att skriva ifrån.
Och självklart finns det saker att lära sig från all den information som finns nedskriven, det säger jag inget om. Men frågan är om det finns någon information som man helt och fullt kan lita på?
Vad tror du?
hjärntvätt?
Jag och J hamnade i en lätt disskution igår gällande hjärntvätt.
När jag växte upp som vittne blev jag ofta kallad hjärntvättad och de som inte kände mig antog automatiskt att jag bara blivit indoktrinerad till att tro det jag gjorde och inte kunde backa upp den tron med något av substans.
De som kände mig, förstod ganska snabbt att så inte var fallet, när de väl tagit sig lite tid att lära känna mig.
Men ialla fall, de här tankegångarna fick mig att börja fundera lite. Vad är egentligen hjärntvätt och på vilket sätt kan olika former av sådan påverkan yttra sig?
Gick till wikipedia, bara för att få lite grund till det här.
Blev lite förvånad över att man inte har några vetenskapliga bevis för att hjärntvätt faktiskt fungerar(alltså genom att få personer göra och säga saker som de egentligen inte vill göra)
Däremot talas det en hel om "mind control" där man frivilligt överger sin egen kontroll till att låta någon annan ha makten över ditt liv.
Verkar som om det finns en del gemensamma faktorer som leder till denna "frivilliga" form av "total kontroll"
Robert j Lifton hade 8 "regler" som gällde för att få kontroll över någon.
- Kontroll av miljön
- Mystisk manipulation
- Krav på renhet
- Bekännelser
- Helig vetenskap
- Laddat språk
- Doktrin över person
- Existensuppdelning
Medan Margaret Singer har lite kortare kriterier
- Hålla en person ovetande om vad som pågår och vad som händer.
- Kontrollera en persons tid och om möjligt dennes fysiska miljö.
- Skapa en känsla av maktlöshet, hemlig rädsla och beroende.
- Undertryck mycket av personens gamla beteende och attityd.
- Ingjuta nya beteenden och attityd.
- Föra fram ett slutet system av logik, inte tillåta kritik.
Tycker det finns en hel del intressanta tankar i de här kriterierna.
Jag förstår ju när jag läser det här hur folk gärna tror att många religioner utför denna form av kontroll på sina troende.
De saker som jag ser mest negativt på i de här kriterierna är 1 och 6 av Margarets tankar.
Där kunskap blir makt. Ju mindre den du vill kontrollera vet, desto större makt har din kunskap.
De första jag kommer att tänka på i det läget är faktiskt sceintologin, där man måste "köpa" upp sig i kunskap. Vilket alltså håller den stora massan på en nivå där de inte har all kunskap de behöver
Mer tankar kommer inom kort
Om Gud
Har aldrig läst någon av hans böcker tidigare, men blev rekomenderad denna av min mamma.
Hon har läst den och tycker mycket om den. Och i mitt soul-sökande tyckte jag det kunde vara värt att kolla upp.
Så för ett par veckor sedan fick jag den i present av J,underbart fin present.
Hunnit läsa ialla fall kanske 80 sidor av den. Tycker den är bra, även om min personliga uppfattning är att han läser in mycket mörka saker i personerna i bibeln.
Finns ett par tankar runt Jakob samt Josef som jag tyckte var riktigt intressanta, som jag måste forska vidare lite i. Har ramlat på de tankarna förut, men fick dem på print nu, känner de förtjänar att undersökas.
Men det som mest intresserar mig med boken är hur Gardell identifierar Gud som olika saker. Han belyser hur Gud agerar olika inför olika personer. Hur Abraham är ödmjuk och gör allt som Gud vill, men Jakob ifrågasätter och ställer krav på Gud. Och enligt bibeln var Gud okej med båda bilderna av det.
Det är många saker som jag inte riktigt får grepp om än, men de ger mig ialla fall lite annat perspektiv på saker och ting. Så fort jag kommit iordning med lägenhet och liknande ska jag sätta mig ned och verkligen forska lite.
Som jag känner nu är det så mycket tankar och ideer som gör att jag bara känner att saker inte går ihop. Och så vill vi ju inte ha det ;)
Finns det en Gud där ute som har ett syfte med människan, då vill jag hitta honom ;)
Att tänka själv?
Men har man någon annan som säger vad och hur man ska tänka, då undviker man ju den delen. Man kan alltid backa tillbaka och säga att man gjorde det endast pga att de sa så...
Min personliga uppfattning är att just den anledningen är varför många söker sig till olika samfund och liknande. Det finns en trygghet i att forma sig själv efter ett visst samhälle´s regler. Lättare att definiera sig genom samfundets prinicper.
Frågan som jag måste ställa mig är om jag låtit mig själv formas av JV endast pga att jag är uppväxt i det, eller om jag faktiskt tror på dess principer och kan stå bakom dem?
Något jag däremot kan störa mig lite på blir när jag upplever att folk gömmer sig bakom ett samfunds beslut på och det sättet undslipper ansvar för sina egna handlingar. Ska inte sticka under stolen med att jag själv gjort samma sak. Kanske just därför jag inte gillar beteendet. Man går den lätta vägen ut och låter som sagt någon annan definiera vad man ska tycka, istället för att skapa sig en egen uppfattning.
Men det är som sagt bara mitt perspektiv på saken
Misstro mot tro
Ja, som titeln hintade om kommer jag även skriva en del om relgion. Har hänt mycket i mitt liv senaste tiden som fått mig ifrågasätta en hel del av mina grundpelare.
En av de här grundpelarna är min tro. Jag har varit ett Jehovas Vittne de senaste 10 åren och har alltid varit glad och "stolt" över att kalla mig ett vittne.
Det kan jag inte längre göra. From i morgon är jag inte längre en del av församlingen/organisation. Det är en blandning av eget beslut samt en effekt av olika saker som hänt.
I det här läget vet jag inte vad jag tror. Jag vill gärna tro, oh, jag vill så gärna tro. En stor del av mig är min tro. Den hjälper att definera den jag är. En tro ger ju livet en till dimension. Och människan verkar ju onekligen vara lite av en sökare. Mer än 5 miljarder av mänsklighetens befolkning sägs tillhöra någon av de stora religionerna.
Jag har alltid fått lära mig att det bara finns en enda sann religion. Att man måste hitta just denna enda för att få räddning. Att det är det enda sättet Gud kan rädda dig... osv
Har alltid fått lära mig att alla andra har haft fel, att min religion haft rätt och jag har levt efter den insikten. För mig har världen "som helhet sedd" varit ond och i satans våld. Men har aldrig funderat på vad som händer när man går ner på individ-nivå. Det finns fortfarande onda människor, men det finns generellt många mer goda människor än onda. Samma egenskaper som jag ofta trott bara finns bland de "sanna" kristna ser jag ju nu även ser hos "vanliga" människor. Är vi då så speciella som jag trott? Antagligen inte.
Jag har en kedja av frågor som jag vill få besvarade.
-Kan jag verkligen logiskt tro på bibeln som Guds ord
--Om så, vad kräver då denna Gud av mig?
---Är JV den rätta vägen?
----Hur ber jag om förlåtelse för något jag inte ens förstår hur jag ska börja kunna ångra?
Mycket frågor... vem har svaren?
